milady

Jag kände mig så stark däruppe i himlen. Jag var högre upp än alla andra och för en gångs skull var alla mindre än jag. Ingen röst kunde nå mig, allas röster var för svaga. Det enda jag kunde höra var min egen. Fåglarna kunde inte ens mäta sin höjd mot min. Trots att det var kallt så var jag varm, varm av lycka. Jag var i himlen. Vinden lekte med mitt hår och när molnen ibland drog sig undan kunde jag skymta den jord jag nyss lämnat. Den jord som hade förstört mig, hånat mig, låst mig, stressat mig, lovat mig, lovat mig ett ärligt liv - men ljugit. Nu hade jag lämnat den bakom mig, nu låg den under mig och jag intalade mig själv att jag aldrig mer skulle komma tillbaka. Jag la mig på rygg på ett moln, kisade mot solen som strålade energi. Jag blundade tog ett djupt andetag och erinrade mig solens kärlek, kroppen blev varm. Jag vände mig om på mage, stack ner huvudet genom molnet och blickade ner. Jag såg på all den förödelse jag nyss lämnat. En kort stund fick jag för mig att jag var självisk som bara lämnade allt. Men sedan gick det som vanligt upp för mig att jag inget kunde göra. När sedan Han uppenbarade sig för mig och allvarligt såg in i mina mörkbruna ögon så skämdes jag för det jag nyss tänkt. För det jag nyss lämnat. Hans ögon talade till mig och det var då som jag förstod, att jag skulle återvända tillbaka igen och ta tag i allt som ingen hittills klarat av att göra. Jag skulle förklara fred, utrota fattigdomen och bota alla sjukdomar. Molnet som jag förut vilade lugnt på försvann och jag föll ner mot jorden. Men Han hade glömt bort att jag var mänsklig, Han hade glömt att ge mig vingar som skulle kunna dämpa mitt fall. Jag dog en mänsklig död då jag mötte jordens hårda yta. Jag kunde inget göra. Ingen kunde längre rädda mänskligheten.

Fallet gjorde mig smartare
/E