milady

Jag skar mig för att se om jag fortfarande levde. Var det ens någon mening med att leva? Även om jag kände mig så livlös så var jag trots allt fullt levande - den röda vätskan omsvärmade min arm och snabbt gick det. Vad skönt det var att äntligen känna sig levande! Jag njöt verkligen! Jag kände hur rummets energi samlades i mig. Det var underbart! Tänk att jag hade ett liv som alla andra. Den enda frågan som jag inte fått svar på var varför jag levde. Varför skulle just jag, som ändå inte hade ett liv värt att leva. Dag ut och dag in, samma gamla vanliga visa.

När du vet att du är levande är det försent
/E

Hey I'm saved! Haha, shit. Jag fattar inte varför jag skulle ge mig på mitt hår, jag visste ju att det skulle bli fult. Jag bara fick för mig att jag skulle färga det, gick och köpte färg och bad min stressade syster att slänga på lite blondering på utväxten. Sagt och gjort - klappat och klart - en kyckling! Micke fick köra mig i ilfart till Katrineholm, där jag har mitt silverschampo. Men inte ens den mirakelprodukten kunde tämja den flammande facklan. Ett samtal till Heaven or hell dagen efter fick bli min räddning, tack Ramona för att du jobbade övertid! Jahapp! Den här veckan är nice, vi har inte ett enda prov - so fucking nice! Jag stormtrivs, tro mig.

Ibland är det svårt att fastställa hur man känner. Man måste få tid på sig att verkligen förstå, eftersmart är ordet. Jag ska ge det tid, för det ska ju vara vi! Det är ju bara så! Jag vill inte känna såhär. Du ska veta att jag älskar dig.

Kom och lek med mig
/E

Dina ord förvandlades till ett spetsigt föremål. Jag kunde höra hur det gick sprack, hur blodet sakta men säkert rann ner för min kropp. Ingen människa vill uppleva det jag hade upplevt. Det gjorde så otroligt ont. Att en människa kunde säga en sådan sak, och av alla människor så var det du som sa det. Min själ lämnade min kropp, la sin hand på mitt bröst och sa; det är dags nu. Jag försökte förbereda mig för det som skulle hända. Hur ville jag se ut på min dödsbädd? Jag hörde din röst fortfarande, den ekade i mitt huvud. I min mage snurrade det runt en varm känsla, en kokhet arg känsla. Det var inte mycket blod som var i omlopp längre, det kunde jag känna. Det var dags nu och det enda jag kunde tänka på var din röst - din mörka och skrovliga stämma. Jag kunde inte se längre, knappt höra de sirener som nu hade omringat mig. Jag gnuggade mina knogar mot asfalten, hårt. Jag ville inte att du skulle kunna ta på mina händer igen, aldrig mer. Jag slog med händerna i marken tills alla mina krafter tog slut. Det sista jag tänkte var "ett par ord kan skada så mycket". Sedan lämnade jag dig.

Ord kan döda
/E